March 24, 2014

Äntligen måndag.

Detta skulle egentligen ha blivit ett blogginlägg om vilken fantastisk helg vi haft och lite fluffiga bilder på det. Den som har barn vet att det aldrig blir som man tänkt. Jag tackar gudarna att det är måndag igen för helgen som passerade går till historien som en av de värsta (sen vi fick barn, nu räknar vi inte baksmällehelger här). Vill du inte höra mig ösa ur lite av min frustration över de tre senaste dagarnas pina så var vänlig och sluta läsa här.

Helgen som skulle bli. Tillsammans. Ledig. Lite sim, lite vänner, lite god mat. 

Helgen blev. Bråk. Bus. Gnäll. Arga och fula ord. Syskongräl. Stress och ångest. Frustrerade föräldrar och ett, uppenbarligen, frustrerat barn. Det andra barnet (den yngre) gick ur helgen med både hedern och vettet i behåll, den enda av oss kan jag tillägga.

Jag borde ju ha fattat redan i slutet på förra veckan att något var på gång. På dagis har det varit personalförändringar och hela gruppen hade haft sjöslag veckan lång. Samma sjöslag fortsatte hemma hela helgen. När vi rasade ihop i soffan på söndagskvällen kunde vi båda konstatera att vi nog inte förtjänar någon medalj för årets föräldrar. Och att vårt barn, hur högt älskad han än är, kan vara nog så utmanande.

Tänker inte gå in på detaljer, men idag sitter jag och funderar vart mitt barn egentligen tog vägen. I morse tog vi lite extra tid bara han och jag. Jag ser ju att det till långt handlar om att växa, om att få uppmärksamhet och behovet att bli sedd. Men det har kommit in både nya och skrämmande element. Att försöka tillhöra en grupp. Våld och fula ord. Sådant som jag nog fattar att jag inte kan skydda honom för, men som jag vill både vill lära honom att hantera och kunna hantera själv på ett vettigt sätt. Ibland räcker inte mina ord till. Detta med föräldraskap är en konstant process i självutveckling och en alltjämt föränderlig tillvaro. Detta är ännu en ny fas. Nu måste vi lära oss hantera situationen.

Men nu önskar jag. Låt denna veckan bli bättre. Låt mitt tålamod växa lite mer. Låt min närvaro vara lite starkare. Låt mig hitta de rätta orden till de tillfällen de behövs.





1 comment:

Unknown said...

HÖÖÖG igenkänningsfaktor! Här får jag sällan medalj. Tänker så att mera tålamod får jag knappast. Inte roligt alls när alla är ovänner, men trösten är att barnen ju nog får den grundtrygghet de behöver. Konflikter är bra utvecklingsskapare!

Kämpa på!