Tidsbrist.

Hur vet man att tiden flyger? Jo, man tittar in på sin egen blogg och inser att det är två veckor sen senaste uppdatering! Ops. Och sori ni som försöker läsa därute.

På riktigt har inget hänt. Julen kom och gick. För mycket presenter som vanligt. Huset är ett kaos med två små och alla leksaker. Liten fyllde en hel månad igår. Det gjorde hon med att hålla mamma vaken till 01.30. Gäsp. Men annars allt väl!

Ungefär den största nyheten är att jag bokat doptid i januari, hurra!

Gott Nytt År (ifall det tar mig två veckor att uppdatera nästa gång)!

2 veckor

Tiden flyger verkligen. Vår lilla är redan två veckor gammal! Fortsättningsvis äter, sover och bajsar hon hela tiden, men lite har hon börjat plira på oss och ser sig omkring i världen.

Själv är jag mäkta förvånad att jag orkat vaka i två veckor nu, utan att rasa sönder och samman. Med storebror var nattätandet och vakandet min stora stötesten. Jag hatade att vakna och mata. Denhär gången är jag förberedd. Jag vet att hon kommer att börja sova bättre. Jag vet att jag kommer att få sova igen. Jag har mentalt förberett mig på att själv somna om efter matandet (vilket jag hade svårt med med storebror) och jag försöker göra det så skönt för mig själv om natten som möjligt. Sen finns också öronproppar. Men nej, det är ändå ingen fest att vakna varannan, var tredje timme och ibland varje timme. En fördel med äldre barn är att de oftast sover om än inte hela natten, många timmar i streck.

Både storebror och katten har tagit nykomlingen med ro på dagarna, men om nätterna vaknar storebror och ropar mycket. Katten tar varje tillfälle han kan i akt och myser ihop sig med mig. Han har insett att man måste hålla sig framme ifall man ska få någon uppmärksamhet mera för vår sovande skönhet stjäl annars allt.

Amma mamma.

En bra mamma ammar. Eller?

Sen dottern kom har jag dagligen upplevt deja vú angående amningen. Precis samma sak som med storebror. Amma, amma hela tiden, vänta på att mjölken ska stiga, gör jävligt ont och sen... några futtiga droppar. Utan ersättning skulle båda barnen ha förtvinat.

I storebrors fall pumpade/delammade jag i ca 3 veckor tills jag tyckte att det kändes helt onödigt och slöseri med hans och min energi att ens försöka mera. Avkastningen var helt minimal.

Nu sitter jag här igen och ska överväga hur jag vill göra. Dottern är världens lataste vid bröstet och somnar istället för att slurpa det lilla som finns. Så jag är i pumpens våld ifall jag överhuvudtaget ska ha i henne bröstmjölk. Och igen är avkastningen minimal i jämförelse med vad hon kräver.

Åtminstone har jag känt bättre stöd från BB-personal och rådgivningen denhär gången. Första gången sa alla åt mig att jag minsann kan amma och har tillräckligt med mjölk. Att det sitter mellan öronen. Denhär gången har jag fått stöd för amningen men också förståelse att mjölken kanske inte räcker. Båda barnen har inte gått upp i vikt som de ska den första tiden när jag bara ammat.

Sitter det sen mellan öronen eller tissarna vet jag inte.

En bit av himlen.

Så damp hon ner hos oss. Och vi är i himlen.

Förra tisdagen tittade vår söta dotter ut och det gick med fart. Därav orsaken till bloggtorkan. Hemma är det full fart nu med en nyfödd och storebror som kräver sitt. Däremellan ska man hinna sova lite också.

Jag går antagligen till historien som en av Vasa centralsjukhus snabbaste föderskor. Vi hann just och just in. Vattnet gick (forsade snarare) nere i aulan och jag vägrade gå mera utan fick rullas upp med fart i rullstol. Vrålade att "Hon kommer ut nuuuuuuuuuu!!!!" vid dörrarna utanför förlossningen där två barnmorskor kom rusande och slängde upp dörrarna och drog in mig i första, bästa sal. Någon hann fråga efter rådgivningskortet men ansvariga barnmorskan ropade bara "Skit i det nu!" och så lyfte de upp mig från rullstolen, slet av mig kläderna och vid den lilla värkpausen fick jag slänga mig i sängen. Två krystar senare var hon ute.

13 sekunder tog det.

Förvånad och lycklig låg jag sen där. Eftervärkar och amningsbekymmer ska vi inte gå in på här. Det är bagateller.