April 29, 2014

Feber

Med lillasyster liggandes i feber hemma på pappas mage drog jag och storebror ut till parken. Härligt med en bit skog intill parken! Och skönt med frisk luft i trötta ögon. Tror att storebror i smyg njöt av att få min fulla uppmärksamhet för en gångs skull. Vi hann vara sjörövare, svampplockare och troll på en liten stund.

Imorgon firar vi valborgsmässoafton, antagligen rätt nedtaggat med ett sjukt barn och svärisarna. Inte så glamoröst kanske men skulle inte vilja ha det på något annat sätt heller!

April 27, 2014

Uteliv

Det blev tyst här ett tag. Beror på två orsaker: 1) jag läser som en galning och har inte ens hunnit sitta vid datorn och 2) när jag inte är inne och läser så är vi ute. Ja! Uteinspirationen har infunnit sig! Nu är gården räfsad, stenarna putsade, nästan alla fönster tvättade, några blommor nedstuckna i rabatten. Och barnen har fått gungor! Hurra! 

Det är härliga tider nu.





April 17, 2014

Påsken




Det kommer att vara lite tyst här nu. Låt oss säga att påskfriden har inletts för några dagar.

Önskar dig en glad påsk!

April 13, 2014

Att hoppa eller inte hoppa.

Kom just från parken med barnen. Bredvid parken bor några dagiskompisar och de höll just på att spänna upp trampolinen för säsongen. Mina barn fick gå med och hoppa en stund. Nu när vi är hemma igen är ungarna genomsvettiga och den värsta energirushen har lagt sig en stund. Sonen meddelade igen en gång att han också skulle vilja ha en trampolin hemma.

Fick mig igen en gång att fundera på dethär med att hoppa eller inte hoppa. Eller snarare, att ha en trampolin eller inte.

Vi har redan länge konstaterat med mannen att en så ful sak som en trampolin kommer aldrig att finnas på vår gård. De är ju på riktigt fula. Fast man skulle gräva ner trampolinskrället i marken så är den bara ful. (fast grannen har en vit tingest, den är inte lika hemsk) Dessutom är de faktiskt rätt farliga när x antal barn hoppar samtidigt. Har hört storyn av sjukhuspersonal som vittnar om hur vansinnigt farliga trampoliner är. Lärare som berättar om skolelever med sjuka ryggar som en följd av hoppandet.

Men. Alltid finns ett men. 

Trampoliner är så vansinnigt bra. Var annanstans kan barnen röra på sig så mycket och ha så roligt samtidigt? De blir ju på riktigt svettiga och man behöver inte ens tvinga dem dit, problemet är snarare tvärtom - svårt att få bort dem. Trampoliner är ett ytterst bra tidsfördriv. Dessutom vet man var barnen är. Grannens trampolin vittnar om hur den lockar grannkidsen till sig, både äldre och yngre. Där hålls dom i timtals. Spelar musik. Skrattar. Studsar. Så mycket bättre än ipads, spel och att plåga smådjur.

Jag vet inte. På riktigt.

Börjar bli mer aktuellt att ta ställning för eller emot då storebror nu börjar bli lite äldre. Lillasyster klarar sig bra utan än så länge. Men jag skulle inte bli förvånad om en jätteful trampolin en dag står på vår gård för jag är mästare på att ändra min åsikt.

Tack till www.amazon.com för bilden.

April 12, 2014

5 avslöjanden

Under veckan som gått, förutom att jag legat i som en galning med att läsa (mer om det senare), har jag inte kunnat släppa tanken på dethär med ålder och erfarenhet. (Tack bara Snakk för det). Ibland får jag flashback för händelser jag varit med om och när jag nu sitter här i min vardag med hus, 2 1/2 barn och volvo känns vissa saker helt absurt orealistiska och tagna ur sitt sammanhang låter de ännu konstigare

Här följer en lista på 5 situationer som jag befunnit mig i någongång i tiden.

1. Brunch med Panamas vicepresident på en penthouseterass i liten lantsortshåla i Panama.

2. Råkade titta ut genom köksfönstret och såg grannkillen som skjutit hjärnan ur sig i sin bil på parkeringen.

3. Hängt med en (äkta) prinsessa och hennes man i en yogastudio utan att veta om att prinsessan faktiskt var en prinsessa.

4. Sovandes i ett, rätt äckligt och kakerlacksfyllt, hostel ämnat för enbart kinesiska män i downtown NY (min kinesiska vän fixade ett rum åt mig och min väninna genom att berätta att vi var ett lesbiskt par)

5. Susat (alltså kört) genom (den vänsterstyrda) trafiken i centrala Kuala Lumpur och inte tyckt att det var något märkvärdigt med det.

Livet är rätt fantastiskt!

Du då?


*Edit: Nej, jag är inte gravid. Det halva barnet refererar eventuellt till katten. Eller mannen.

April 7, 2014

Ljusare tider.

När vi körde genom stan häromdagen konstaterade vi med mannen att det känns som första maj redan. Och överallt börjar man märka att sommaren närmar sig: sommarkläder i varje butik, semesterplaneringsdiskussioner, gladare mänskor.

Det är inte det att jag inte gillar att tiderna blir ljusare. Jag älskar sommar och värme. Men för mig är våren en plåga. Varje år. När andra drar fram solbrillorna, vårskorna och sitt goda humör får jag ett grymt behov att återgå till oktober-november. 

Jag lider tydligen av ett släng vårdepp. (Undviker att använda ordet depression med tanke på vad allt det innebär.) 

Det är något i känslan av att det är ljust då en vaknar på morgonen och lika ljust när en ska gå och lägga sig i kombination med förväntningarna inför det som är vår intensivaste och socialaste årstid som gör att det bara krälar i mig. Så mycket ljus, så mycket roligt att göra, så mycket att hinna med - på så kort tid. Varje vår tar det mig några veckor att komma över mina egna förväntningar inför våren och sommaren och känslan är att jag bara vill krypa in under en filt och gömma mig i mörkret. Jag för intensiva diskussioner med mig själv att allt ordnar sig, att det blir bra. Sen brukar jag vara långt inne i juni innan jag fattar att uppskatta att det äntligen blev ljust och sommar och att det snart är förbi. 

Tacka vet jag hösten (och vågar jag säga, vintern). Så kravlöst. Så mysigt. Så mörkt.

Kanske det är den uteblivna vintern som gjort att min vårdeppighet inte dykt upp ännu. Eller så har vårdeppigheten övergått i handlingsförlamning. Jag orkar helt enkelt inte ens ägna en tanke åt något som har att göra med att vara ute och fixa. För tillfället ignorerar jag ljuset varje kväll och stänger gardinerna och njuter i halvdunklet. Det blir nog bra ännu.

April 6, 2014

Varje moln har en silverkant aka om ålderskris

Liksom Joanna lyssnade jag nyss på dagens SNAKK som handlar om åldersnoja. Linn och Nadja, ni är så jäkla bra! Det är som att lyssna på sina bästa vänner diskutera när man lyssnar på er. Jag vill bara delta i er diskussion för jag känner igen mig, känner med er, känner emot er. Tack för er poddiskussion och era ämnen.

Och eftersom jag inte de facto deltar i er diskussion så får jag, liksom andra, föra min egen diskussion vidare här, om åldernojans varande eller icke-varande. 

När jag var runt 26 hade jag min största ålderskris. Sen dess har ålderskriserna varit så gott som obefintliga i omfång och jag väntar med spänning på nästa stora kris som jag tror kommer att vara vid 40-strecket, allra senast vid 50.

Ifjol, när jag fyllde 35, konstaterade jag till nära och kära att det är helt okej att fylla 35. Det är okej, inte för att jag vill bli tant, bli rynkigare, gråare, visare, närmare döden, whatever, utan för att jag upplever att jag är just där jag ska vara just i den här åldern. Jag är en typisk medelsvensson. Jag studerade, slog runt och "gjorde karriär" när jag var i 20-årsåldern. Jag hittade Mr.Right efter många grodor vid sena 20. Jag fick mitt första barn vid 30 år. Vi gifte oss, byggde hus. Japadapa. Och det är just här där jag ska vara enligt alla normer. Det är just här det också känns okej att vara just nu tycker jag själv. Skulle jag inte vara den jag är idag och ha den familj som jag har idag vid den ålder jag är idag tror jag att jag skulle ha mycket större åldernoja än jag faktiskt har.

Jag känner mig rätt trygg i den åldern jag är just nu. Jag är rätt "du" med min ålder. För det mesta i alla fall.

Visst undrar jag ibland vart åren har tagit vägen, jag känner mig ju så himla ung ännu. Jag tror också på ett "sen" när jag ska bli fräschare och rynkfri - trots att de åren nog gått mig förbi redan. Ibland fryser jag till när jag ser mina barn för jag kan inte fatta att barnen är mina barn, som jag fött fram och som jag ansvarar för. Ibland känns det som ett skämt att jag bor i ett hus med man, barn och djur och kan åka på semester vart jag vill. För jag är ju så ung och oerfaren.

Sen är det dagar då jag känner mig urgammal. Jag är tyngd av visdom och erfarenhet. Jag känner att i min ålder borde jag nog vara något mera, ha en ordentlig karriär och ha åstadkommit något vettigt. Ibland känner jag mig som en gammal morsa, herregud jag var ju trettio när jag fick mitt första barn. Då har andra som fått sina barn vid 20-någonting redan sina barn i skolan och här sitter jag med blöjbarn ännu. Gamla tanten. Och jag minns ju ännu dagen då Kurt Cobain dog. Fatta. Det är 20 år sedan men känns som igår. Dagar tycker jag är gammal för jag upplever att jag inte orkar hänga med i varje modenyck - för jag bryr mig inte. Därför att jag redan haft samma modekläder på mig för 20 år sen.

För det mesta är det okej att vara just i den åldern jag är. Vuxen liksom, men med en touch av ungdom och en lagom dos tant. Jag vet rätt så mycket av erfarenhet, men är ändå så ung att livet ligger liksom framför ännu. Och det bästa: jag är trygg i mig själv och vem jag är. Jag har ingen längtan att bli äldre, men aldrig aldrig vill jag bli 20 igen heller.

April 4, 2014

Grande tour

År 2012 byggde vi huset där vi numera bor. Det är ett Simons Elementhus i ett plan och L-format. Hela byggåret gick i någonslags baby-byggdimma för min del. Våra snälla pappor var på plats största delen av året och hjälpte till och det är jag väldigt tacksam för. Utan dem skulle vi nog inte vara så klara med huset och gården som vi är idag. Att dessutom ha en driftig och duktig make gör inte saken sämre heller. Idag sitter jag bara och väntar på att gräsmattan ska bli grön så att vi kan rulla ut robotklipparen och bara njuta.

Fredagen till ära tänkte jag nu ta er "bakom scenen" och visa upp valda delar av huset. Vi börjar med vardagsrummet för det är mest städat för tillfället. Senare kommer mera bilder från andra rum.

Min stil är rätt trist när det kommer till färgval. Jag älskar dämpade färger och miljöer. Inredningen går i grått, vitt, beige och lite svart. Enkelt med andra ord. Vill jag ha lite färg i tillvaron så sköter barnen om det genom att sprida ut alla sina färggranna leksaker i hela huset.


Spisen är hjärtat i hemmet. Den delar dessutom sovrum från köket.

Mitt favorithörn med divanen.

Det ska tydligen vara blått i inredningen i vår. Jag avskyr blå inredning, men dessa är svåra att motstå.

Bilden gör inte rättvisa HUR fantastiskt ljuset flödar in i vardagsrummet på eftermiddagarna/kvällarna.

Den lever fortfarande. Men i december var det nära att den dog av för lite ljus.

TV:n i fokus som i de flesta hem.

Och en sånhär kompis får man ibland ha bredvid sig när man ser på barnprogram.

Karma.

Jag tror hårt på karma. Är du god och försöker vara god mot andra så händer goda saker dig. Har du en agenda mot allt och alla och tror att världen är emot dig så kommer världen att bita dig i rumpan.

En ska lagom njuta av en god natts sömn och sen skryta om det (se inlägget nedan). Blev självväckning kl 04.15 och kunde inte sova efter det. Så den goda natten utvilade törnrosa är som bortblåst idag och tröttbitchen är tillbaka. 

Piggar upp mig med dessa idag.

April 3, 2014

Zzzzz...!

Inatt hände det som kanske hänt kanske en gång tidigare sedan vi fick barn. Jag sov. En hel natt. Utan att vakna en enda gång. Känslan när jag vaknade var magisk.

En normal "god" natts sömn är för mig nuförtiden att sova 6-7 h och vakna 1-3 gånger (antingen för att något barn ropar, toabesök eller annars bara). Jag är oftast superlättväckt och kräver absolut tystnad och mörker för att sova någotsånär bra. Att sova i samma säng som barnen är oftast inget alternativ för mig för det betyder att jag inte sover alls och om jag somnar sover jag dåligt och högst ett par timmar. För någon som befinner sig mitt i småbarnsrumban och inte får sova mera än någon timme i taget vet jag att mitt sovande låter som rena rama lyxen. Jag vet. Allting är ändå relativt. 

Ifjol vid denhär tiden hade vi det riktigt, riktigt jobbigt med sovandet och en lillasyster som skrek och vaknade nätterna igenom. Då var en "bra" natt att kunna sova fem timmar med avbrott. Efter att ha fått limörondiagnos och tuber i öronen blev hennes sovande bättre med tiden. Och jag har fått börja "sova in" alla sömnlösa nätter.

Tyvärr är det inte så lätt med sömnen att jag kunnat gå från småbarnsvak till "normalt" sovande trots att barnen sover gott. Det senaste året har jag sovit i perioder och sen haft perioder då jag inte kunnat sova. Jag somnar inte. Eller jag somnar men vaknar och kan inte somna om. Vaknar någon av barnen vaknar jag också och kan inte sova mera. Jag vrider och vänder mig. Blir hungrig. Går och äter. Byter till gästsängen. Så kan det hålla på någon vecka tills det blir bättre ett tag igen. 

Dethär med att inte få kvalitativ sömn och ha en störd sömnrytm är antagligen min största stötesten mot att någonsin försöka få ett tredje barn. Jag pallar helt enkelt inte. Mitt huvud håller inte. Jag lyfter på hatten åt de som orkar och ännu kämpar med vakna nätter och trötta dagar.

Att få sova utan att vakna en enda gång är rentav magiskt.