Zzzzz...!

Inatt hände det som kanske hänt kanske en gång tidigare sedan vi fick barn. Jag sov. En hel natt. Utan att vakna en enda gång. Känslan när jag vaknade var magisk.

En normal "god" natts sömn är för mig nuförtiden att sova 6-7 h och vakna 1-3 gånger (antingen för att något barn ropar, toabesök eller annars bara). Jag är oftast superlättväckt och kräver absolut tystnad och mörker för att sova någotsånär bra. Att sova i samma säng som barnen är oftast inget alternativ för mig för det betyder att jag inte sover alls och om jag somnar sover jag dåligt och högst ett par timmar. För någon som befinner sig mitt i småbarnsrumban och inte får sova mera än någon timme i taget vet jag att mitt sovande låter som rena rama lyxen. Jag vet. Allting är ändå relativt. 

Ifjol vid denhär tiden hade vi det riktigt, riktigt jobbigt med sovandet och en lillasyster som skrek och vaknade nätterna igenom. Då var en "bra" natt att kunna sova fem timmar med avbrott. Efter att ha fått limörondiagnos och tuber i öronen blev hennes sovande bättre med tiden. Och jag har fått börja "sova in" alla sömnlösa nätter.

Tyvärr är det inte så lätt med sömnen att jag kunnat gå från småbarnsvak till "normalt" sovande trots att barnen sover gott. Det senaste året har jag sovit i perioder och sen haft perioder då jag inte kunnat sova. Jag somnar inte. Eller jag somnar men vaknar och kan inte somna om. Vaknar någon av barnen vaknar jag också och kan inte sova mera. Jag vrider och vänder mig. Blir hungrig. Går och äter. Byter till gästsängen. Så kan det hålla på någon vecka tills det blir bättre ett tag igen. 

Dethär med att inte få kvalitativ sömn och ha en störd sömnrytm är antagligen min största stötesten mot att någonsin försöka få ett tredje barn. Jag pallar helt enkelt inte. Mitt huvud håller inte. Jag lyfter på hatten åt de som orkar och ännu kämpar med vakna nätter och trötta dagar.

Att få sova utan att vakna en enda gång är rentav magiskt.