En bra mamma ammar. Eller?
Sen dottern kom har jag dagligen upplevt deja vú angående amningen. Precis samma sak som med storebror. Amma, amma hela tiden, vänta på att mjölken ska stiga, gör jävligt ont och sen... några futtiga droppar. Utan ersättning skulle båda barnen ha förtvinat.
I storebrors fall pumpade/delammade jag i ca 3 veckor tills jag tyckte att det kändes helt onödigt och slöseri med hans och min energi att ens försöka mera. Avkastningen var helt minimal.
Nu sitter jag här igen och ska överväga hur jag vill göra. Dottern är världens lataste vid bröstet och somnar istället för att slurpa det lilla som finns. Så jag är i pumpens våld ifall jag överhuvudtaget ska ha i henne bröstmjölk. Och igen är avkastningen minimal i jämförelse med vad hon kräver.
Åtminstone har jag känt bättre stöd från BB-personal och rådgivningen denhär gången. Första gången sa alla åt mig att jag minsann kan amma och har tillräckligt med mjölk. Att det sitter mellan öronen. Denhär gången har jag fått stöd för amningen men också förståelse att mjölken kanske inte räcker. Båda barnen har inte gått upp i vikt som de ska den första tiden när jag bara ammat.
Sitter det sen mellan öronen eller tissarna vet jag inte.
1 comment:
jag ammade första barnet ca 2 månader helt ( vilken pärs) och andra barnet delammade jag i ca 3 veckor (sen sa mina nerver stopp) Men det jag inte kände var värst var inte det att ge barnet ersättning, för ett mätt barn är ett glatt barn, utan det där att folk frågade och hade sig, synpukter från alla håll, amma bör man annars dör man ( ja eller ger barnet en dålig start i livet av nån orsak)
Hellre en glad och nöjd mamma och ett nöjt barn än att kämpa tills tårarna sprutar på hela familjen resonerar jag.
Skulle jag nångång i framtiden få ett barn till så har jag redan nu bestämt att jag inte kommer att amma alls utan att be dem stoppa mjölkprouktionen redan på bb. För jag är ingen ammare jag, jag hurrar alla som är det och som får det att fungera, men själv hoppas jag helst över.
Post a Comment