Varje moln har en silverkant aka om ålderskris

Liksom Joanna lyssnade jag nyss på dagens SNAKK som handlar om åldersnoja. Linn och Nadja, ni är så jäkla bra! Det är som att lyssna på sina bästa vänner diskutera när man lyssnar på er. Jag vill bara delta i er diskussion för jag känner igen mig, känner med er, känner emot er. Tack för er poddiskussion och era ämnen.

Och eftersom jag inte de facto deltar i er diskussion så får jag, liksom andra, föra min egen diskussion vidare här, om åldernojans varande eller icke-varande. 

När jag var runt 26 hade jag min största ålderskris. Sen dess har ålderskriserna varit så gott som obefintliga i omfång och jag väntar med spänning på nästa stora kris som jag tror kommer att vara vid 40-strecket, allra senast vid 50.

Ifjol, när jag fyllde 35, konstaterade jag till nära och kära att det är helt okej att fylla 35. Det är okej, inte för att jag vill bli tant, bli rynkigare, gråare, visare, närmare döden, whatever, utan för att jag upplever att jag är just där jag ska vara just i den här åldern. Jag är en typisk medelsvensson. Jag studerade, slog runt och "gjorde karriär" när jag var i 20-årsåldern. Jag hittade Mr.Right efter många grodor vid sena 20. Jag fick mitt första barn vid 30 år. Vi gifte oss, byggde hus. Japadapa. Och det är just här där jag ska vara enligt alla normer. Det är just här det också känns okej att vara just nu tycker jag själv. Skulle jag inte vara den jag är idag och ha den familj som jag har idag vid den ålder jag är idag tror jag att jag skulle ha mycket större åldernoja än jag faktiskt har.

Jag känner mig rätt trygg i den åldern jag är just nu. Jag är rätt "du" med min ålder. För det mesta i alla fall.

Visst undrar jag ibland vart åren har tagit vägen, jag känner mig ju så himla ung ännu. Jag tror också på ett "sen" när jag ska bli fräschare och rynkfri - trots att de åren nog gått mig förbi redan. Ibland fryser jag till när jag ser mina barn för jag kan inte fatta att barnen är mina barn, som jag fött fram och som jag ansvarar för. Ibland känns det som ett skämt att jag bor i ett hus med man, barn och djur och kan åka på semester vart jag vill. För jag är ju så ung och oerfaren.

Sen är det dagar då jag känner mig urgammal. Jag är tyngd av visdom och erfarenhet. Jag känner att i min ålder borde jag nog vara något mera, ha en ordentlig karriär och ha åstadkommit något vettigt. Ibland känner jag mig som en gammal morsa, herregud jag var ju trettio när jag fick mitt första barn. Då har andra som fått sina barn vid 20-någonting redan sina barn i skolan och här sitter jag med blöjbarn ännu. Gamla tanten. Och jag minns ju ännu dagen då Kurt Cobain dog. Fatta. Det är 20 år sedan men känns som igår. Dagar tycker jag är gammal för jag upplever att jag inte orkar hänga med i varje modenyck - för jag bryr mig inte. Därför att jag redan haft samma modekläder på mig för 20 år sen.

För det mesta är det okej att vara just i den åldern jag är. Vuxen liksom, men med en touch av ungdom och en lagom dos tant. Jag vet rätt så mycket av erfarenhet, men är ändå så ung att livet ligger liksom framför ännu. Och det bästa: jag är trygg i mig själv och vem jag är. Jag har ingen längtan att bli äldre, men aldrig aldrig vill jag bli 20 igen heller.