Ljusare tider.

När vi körde genom stan häromdagen konstaterade vi med mannen att det känns som första maj redan. Och överallt börjar man märka att sommaren närmar sig: sommarkläder i varje butik, semesterplaneringsdiskussioner, gladare mänskor.

Det är inte det att jag inte gillar att tiderna blir ljusare. Jag älskar sommar och värme. Men för mig är våren en plåga. Varje år. När andra drar fram solbrillorna, vårskorna och sitt goda humör får jag ett grymt behov att återgå till oktober-november. 

Jag lider tydligen av ett släng vårdepp. (Undviker att använda ordet depression med tanke på vad allt det innebär.) 

Det är något i känslan av att det är ljust då en vaknar på morgonen och lika ljust när en ska gå och lägga sig i kombination med förväntningarna inför det som är vår intensivaste och socialaste årstid som gör att det bara krälar i mig. Så mycket ljus, så mycket roligt att göra, så mycket att hinna med - på så kort tid. Varje vår tar det mig några veckor att komma över mina egna förväntningar inför våren och sommaren och känslan är att jag bara vill krypa in under en filt och gömma mig i mörkret. Jag för intensiva diskussioner med mig själv att allt ordnar sig, att det blir bra. Sen brukar jag vara långt inne i juni innan jag fattar att uppskatta att det äntligen blev ljust och sommar och att det snart är förbi. 

Tacka vet jag hösten (och vågar jag säga, vintern). Så kravlöst. Så mysigt. Så mörkt.

Kanske det är den uteblivna vintern som gjort att min vårdeppighet inte dykt upp ännu. Eller så har vårdeppigheten övergått i handlingsförlamning. Jag orkar helt enkelt inte ens ägna en tanke åt något som har att göra med att vara ute och fixa. För tillfället ignorerar jag ljuset varje kväll och stänger gardinerna och njuter i halvdunklet. Det blir nog bra ännu.