Varande.

Jo, jag är nog närvarande trots min frånvaro. Orsaken: två sjuka män i huset. Och ni "vet hur män blir när de blir sjuka..." så jag har varit sjuksköterska och allt-i-allo i snart två veckor.

Vad nytt har hänt då? På tomten finns nu en grävmaskin som röjer upp stenar och buskar. Spännande att gå ut en sväng varje dag och kika!

Liten växer så att det knakar. Hon passerade tremånadersstrecket på skottårsdagen och har ändrats helt massor på några veckor. Klarar numera av att både ta tag i saker och lyfta på nacken (utan att börja störtböla efter två sekunder).

Storebror är som sagt krasslig. Men även han har utvecklats mycket, speciellt språkmässigt. Nu går munnen i ett och han vill veta ALLT! Det han inte vill veta så vill han känna på.

Själv går jag omkring och är smått nervös för framtiden. I Vasabladet läste jag häromdagen hur svårt det är att få jobb i nejden och då börjar jag förstås tänka hur det ska gå för mig snart. Det är okej att vara mammaledig, men storsuger att inte ha ett jobb som väntar! Har en obehaglig känsla att vara utelämnad. Nåja, det reder nog upp sig men går i alla fall och tänker på det mycket.

Är just nu sysselsatt med barn, vintersjukor och husbygge i alla fall.